För en person som kanske inte är så intresserad av Malmö FF, utan går på match slentrianmässigt, är inte skillnaderna så märkvärdigt stora på en hemmamatch från tidigare säsonger och på en hemmamatch under säsongen 2009. Det är premiärmatch på Nya Malmö Stadion. Han kanske träffar en vän innan matchen, äter något, konverserar, och vandrar sedan upp mot Nya Malmö Stadion, istället för Malmö Stadion. Där tittar han på fotboll och tar sig sedan hem utan att vara nämnvärt påverkad över matchresultatet men belåten över att ha hittat ut från tv-soffan denna kväll. För oss supportrar som är engagerade i Malmö FF och de händelser kring klubben, för oss supportrar som är aktiva fans, för oss supportrar som låter ett matchresultat påverka oss i månader handlar det om så fantastiskt mycket mer. Vi förbereder oss flera veckor innan och samlar ihop all vår energi till en närmast strömförande liten boll långt bak i hjärnan, där den sedan ligger och kokar tills det är match och fungerar som en sorts immanent. Vi tänker på den konstant och den påverkar alla våra sysslor och alla våra ansträngningar i det vardagliga livet.
När det sedan till sist är matchdag och vi börjar göra oss beredda på att lämna bostaden för att titta på match exploderar denna boll och omvandlas till okontrollerad glädje, något som närmast kan beskrivas som extas. Vi samlas enade under samma fana innan match. Vi stärker vår gemenskap. Vi knyter fler band. Vi utvidgar vår familj. Känslorna går i vågor. Förväntningarna blir mer konstanta för var sekund som går. Entusiasmen går inte att beskriva. Med tiden tar vi oss sedan till Nya Malmö Stadion istället för Malmö Stadion. Vi har väntat och väntat på denna fabulösa dag under så lång tid och nu är den slutligen inom räckhåll. På något vis känns det som att det är osannolikt att vi är så nära. Det känns nästan som att detta evenemang överhuvudtaget inte kommer att inträffa. Den absurda idén om att vi, Malmö FF, kommer att spela på en helt ny fotbollstadion fanns tidigare bara i de dunklaste vrårna av fantasin. Det fanns ingen möjlighet för oss att spela på någon annan stadion än vår sublima gamla betongbunker Malmö Stadion.
Således är känslorna som infinner sig närmast bisarra, om inte aningen surrealistiska. Vi intar vår plats på Stadion, tittar på matchen med glädje, ilska, hat, sorg och lättnad för att beskriva några av de hundratals känslor som infinner sig under dessa timmar. Vi följer varje steg som tas på plan och låter våra ögon, öron och våra tankar fokusera sig helt på matchen. Parallellt med detta försöker vi med hela våra hjärtan bistå spelarna med sång och flaggviftande från läktaren för att tillsammans göra en insats som kan leda laget till seger.
Efter matchen låter vi allt förutom det som skedde på planen och läktarna bero. Vi reflekterar och begrundar det vi precis varit med om och alla intryck blir till en djup kontemplation i vårt medvetande. Slutligen ger vi utlopp för våra känslor, oavsett matchresultat, på ett eller annat vis. Känslorna fastnar sedan i vårt medvetande och töar slutligen bort flegmatiskt.
Den känsla som är av högst värde är en seren känsla som likt silke rinner längs hela vårt inre och ger oss sinnesro och glädje att dela med andra medsupportrar. Detta är en helt makalös upplevelse, som framträder efter en seger. Supporterlivet är en bilateral värld. Den går i två delar. En vanligare del som har betydligt fler anhängare, och en del som man lite enkelt kan säga är mer av allt. Mer engagemang, mer känslor och mer aktivitet. Det är detta som symboliserar den mer medvetna supportern. Den som känner lite mer. Den som bryr sig lite mer. Den som älskar lite mer. Vi är ultras. Vi ses på norra läktaren!